Ralf Wadenström (1994)

Mitt sommarlov  och massmediesamhället

På mitt sommarlov, som började redan i maj, var jag över fem veckor i Italien. Med mig i Italien hade jag förutom min hustru min Panasonic - "Panasonica" - Notebook Computer 170 och forskningsmaterial, som jag samlat under det föregående studieåret. I Italien inledde jag skrivandet på en avhandling om europeiska integrationen och postmodernism utgående från det material jag hade med mig hemifrån, men jag samlade även material och gjorde iakttagelser i Italien. Efter min vistelse i Italien kom jag hem med Panasonica för att tillsammans följa med världscupen i fotboll och skriva vidare på min avhandling. Min italienska hustru kom hem senare lagom till finalen, för att hinna se "blåskjortornas", d.v.s. Italiens, förlust mot Brasilien. I slutet av juli kom även svärmor på besök till Finland för en hel månad. Hennes tid fördrev vi bl.a. med Europamästerskapen i friidrott.

Samtidigt som jag var i Italien avgjordes ishockey-VM i Milan. Eftersom detta världsmästerskap inte uppmärksammades av de italienska massmedierna, gjorde det inte så mycket att Finland, liksom Italien ett par månader senare i fotbollscuppen, förlorade i finalen genom förlust i straff(slags)tävling. Inte heller störde ishockeyn mina studier. Ishockey-VM bevisade bara än en gång att Finland är den eviga tvåan, men den moraliska segraren. Historien upprepar sig. Det samma skulle ingen hävda om Italien på basen av världscupen i fotboll.

Under den gångna sommaren var Europiska unionen och ett eventuellt finländskt medlemskap det inhemska diskussionsämnet fram om andra. Emedan Väyrynen flyttat till NEJ-sidan efter att han blivit utslagen ur presidentcuppens finalomgång och hans arktiska gräns inte ritades ut på Europas karta, förefaller det vara klart att JA-sidan vinner folkomröstningen. Betydelsen av presidentkandidaterna Korhonens, Kankaaniemis och Tiainens självmål skall inte heller förringas. Även i övrigt har NEJ-sidan gjort stora taktiska missar i sin kampanj, eller så har man viktigare målsättningar än att vinna folkomröstningen. Samtiden är inte deras vars image förstörts av massmedian (eller dennes, som förstört sin image i direktsändning i TV). Om man får tro Jean Baudrillard har skillnaden mellan djup och yta försvunnit i massmediesamhället. Att det inte längre finns något djup bakom ytan har även imagologen Esa Saarinen bevisat i sina senaste böcker.

Då samhället kommit i ett postmodernt skick (condition) förefaller det vara lätt att även komma i euroskick. Enligt Jean-François Lyotard kan det postmoderna extremt förenklat förstås som en misstro mot metaberättelser. I La condition postmoderne syftar Lyotard närmast på de metaberättelser som ger eller gett vetenskapen dess legitimitet, men i andra sammanhang (t.ex. i Lesson in Paganism) har han gett begreppet "metaberättelse" (metanarration) en mera omfattande innebörd. Antar vi att berättelsernas (récit och narration) kris och misstron mot metaberättelser även gäller nationalistiska berättelser, kan vi förvänta oss att nationalismen inte längre utgör något oöverkomligt hinder för den europeiska integrationen. Misstron mot de stora berättelserna betyder dock inte nödvändigtvis att dessa har förlorat sin betydelse.

Den europeiska integrationen kan i sig ses som ett symptom på det postmoderna samhället och de stora berättelsernas eller ideologiernas död. Postmoderniteten och postmodernismen skapar förutsättningar för integrationen genom att den försvagar nationalstatens legitimerande ideologi. Emellertid har även integrationen sin ideologi, eller sina kvasi-ideologier, och sina myter. Liksom nationalstaten i regel bärs upp av en nationalistisk ideologi och av en av nationalismen färgad historia, behöver även Europeiska unionen en ideologi och en historia, som ger den dess legitimitet och hjälper den att vinna sina medborgares förtroende och lojalitet. Postmodernismen och misstron mot stora berättelser skapar paradoxalt nog förutsättningar för nya "svaga" berättelser utan anspråk på objektiv och evig giltighet.

Den europeiska integrationens berättelser, som ofta uttrycker en positiv syn på medeltiden och medeltidens katolska enhetskultur liksom på Romerska riket och Karl den Stores rike, är svåra att förena med nationalistiska berättelser och speciellt med fennomanska berättelser. Att den finska nationalismen är speciellt problematisk i detta sammanhang beror inte minst på dess stöd i (den lutherska) religionen och förankring i en anti-katolsk fosterländsk diktning.

Katolicismen är sällan en grund för nationalism, utan tvärtom står nationalismen i katolska länder ofta i opposition mot den romersk-katolska kyrkan. Detta är även fallet i Italien. Fastän alla italienare hejar på Italien ("Forza Italia!") när det gäller fotboll (till skillnad från Britterna som inte alltid hejar på England), har den italienska staten inte vunnit italienarnas lojalitet. Katolikerna har förhållit sig skeptiska till den, och den stora kulturella och ekonomiska klyftan mellan Nord- och Syditalien har inte överbyggts. Skepticismen mot den italienska staten kännetecknade även det kristdemokratiska partiet, som regerade i Italien från andra världskrigets slut fram till "den andra republiken" och Forza Italias övertagande av makten.

I motsats till katolicismen utgör protestantismen lätt ett ideologiskt hinder för den europeiska integrationen. Speciellt på frikyrkligt håll torde det vara en allmän uppfattning att Europeiska unionen är Uppenbarelsebokens odjur - ett återupprättat Romerskt rike, "som var, men är inte mer" och som "skall stiga upp ur avgrunden" - eller åtminstone ett potentiellt dito. Av större betydelse i detta sammanhang är dock den finska nationalismens och nationalstatens traditionella stöd i den lutherska kyrkan och religionen. Att Finlands evangeliska lutherska kyrka, eller åtminstone dess ärkebiskop, idag förhåller sig positivt till ett finländskt medlemskap i Europeiska unionen, förändrar inte bilden så mycket. När, på Uppenbarelsebokens språk, kungarna bedriver otukt med Rom och frivilligt ger sin makt åt odjuret, är det inte överraskande att den lutherska kyrkan än en gång ger sin välsignelse åt statsmaktens politiska strävanden och den nya överheten.

I det lutherska Finland finns det ingen större motsättning mellan kyrka och stat; därför finns det ingen konflikt mellan religiös och fosterländsk moral. Den traditionella lutherska moralen uppmanar sina medlemmar att vara lojala mot den statliga överheten. Den katolska moralen uppmanar inte på samma sätt till lojalitet gentemot den världsliga överheten och staten. Tvärtom råder det i katolska länder ofta en påtaglig motsättning mellan kyrka och stat. Den dualistiska synen på förhållandet mellan denna värld och den himmelska, mellan påve och kejsare, mellan kyrkan och det världsliga riket, mellan prästvigd och lekman spelar en central roll i den katolska världsbilden. Den romerskt katolska kyrkan har genom historien motverkat uppkomsten av så väl nationalkyrkor som nationalstater, medan den lutherska läran har varit ett redskap för furstar att befria sig från sitt beroende av (den "universella") kyrkan och legitimera sin egen maktposition. Genom att förneka den från Augustinus härstammande dogmen att kyrkan står över staten befriade Luther furstarna från deras beroende av Rom och gav dem istället även kontrollen över (national)kyrkan.

I motsats till den italienska nationalismen har fennomanin och fennomanernas kamp för det finska folkets befrielse haft (den lokala) religionens fulla stöd. Där den katolska kyrkan varit ett hinder för italienarnas lojalitet mot nationen har den lutherska kyrkan fostrat till lojalitet mot den nationella regenten, som även varit kyrkans överhuvud - officiellt fram till år 1994. Denna lojalitet kom, med prästerskapets stöd, under 1800-talet att omformas till lojalitet mot nationen.

Fastän nationalismen på 1900-talet ofta klassificerats som en konservativ ideologi, har nationalismen liksom socialismen rötter i upplysningstidens filosofi. Franska revolutionen kan tillsammans med den amerikanska revolutionen eller frihetskriget och den puritanska revolutionen i England räknas till nationalismens första starka manifestationer. Visserligen förknippar man ofta idag nationalismen med romantiken, som har ansetts vara en reaktion mot upplysningsfilosofin. Den finska nationalismen är även närmare besläktad med den tyska romantiska nationalismen, än med den franska mera liberala nationalismen. 1800-talets fennomanska frihetsideologi skiljer sig från den franska revolutionens ideologi både genom sin icke-revolutionära karaktär och genom sin positiva inställning till (den protestantiska) kyrkan och religionen. Åtminstone Topelius, som trots sin moderata ståndpunkt i språkfrågan kan betraktas som fennoman i sina yngre år, tog klart avstånd från den franska upplysningsfilosofin. Detta hindrade dock inte Topelius och den fennomanska rörelsen att liksom upplysningsfilosoferna tro på befrielse genom upplysning.

Med postmodernism kan man bl.a. förstå ett avståndstagande från upplysningsfilosofins tro på upplysning, utveckling och emancipation. Det postmoderna samhället kännetecknas av en misstro mot marxismen, men det är inte bara den marxistiska ideologin och de marxistiska berättelserna som förlorat sin trovärdighet. De stora berättelsernas kris, som Lyotard skriver om i La condition postmoderne, torde även innefatta skepticism gentemot nationalismen och nationalistiska berättelser, fastän dessa i motsats till de marxistiska berättelserna inte har haft någon central roll i den samtida postmoderna diskussionen eller diskursen. I det postmodernas begreppshistoria kan man lika väl finna exempel där det postmoderna associerats även med en tillbakagång för nationalstaten.

Enligt Arnold Toynbee, som så tidigt som år 1947 i A Study of History daterat övergången från den moderna eller nya tiden (Modern Age) till den postmoderna (post-Modern) tiden till år 1875, är ett snävt nationalstatligt tänkande karakteristiskt för den moderna tiden, medan den postmoderna tiden karakteriseras bl.a. av ett mera globalt sammanhang. (I Åke Thulstrups översättning till svenska heter de "moderna" och "postmoderna" perioderna emellertid "nya tiden" respektive "nyaste tiden".) Att nationalismen och nationalstaten under den nya tiden innehaft den dominerande roll som (den romersk-katolska) kristendomen och kyrkan innehade under medeltiden är en allmän uppfattning bland så väl filosofer som historiker. År 1957 betecknade Bernard Rosenberg med begreppet "postmodern" det nya förhållandet i massamhället, där bl.a. den nya internationella masskulturen utplånar de nationella och kulturella skillnaderna. Samma år skrev Peter Drucker om den nya postmoderna världen. Enligt Drucker innebar medlet av 1900-talet slutet på den nya tiden (Modern Age) och början på en ännu namnlös era, som han trodde att skulle betyda bl.a. en nedgång för nationalstaten och ett slut för ideologier. I La condition postmoderne låter Lyotard förstå att staten i det postmoderna postindustriella och datoriserade samhället förlorar kontrollen över informationen. Han hävdar även att nationalstaten förlorar sina privilegier angående undervisning:

The notion that learning falls within the purview of the State, as the brain or mind of society, will become more outdated with the increasing strenght of the opposing principle, according to wich society exists and progresses only if the messages circulating within it are rich in information and easy to decode. The ideology of communicational "transparency," ["transparency",] which goes hand in hand with the commercialization of knowledge, will begin to perceive the State as a factor of opacity and "noice".

Då samhället kommer i ett postmodernt skick (condition) decentraliseras eller splittras samhällets "medvetande" och nationalstaten förlorar sin själ. Huruvida det postmoderna samhället är relevant i en diskussion om den nationalistiska och fosterländska ideologins roll i dagens värld, beror dock i hög grad på vilken innebörd vi ger begreppet "postmodern". Framöver skall jag främst följa Lyotards och Gianni Vattimos definitioner av och syn på det postmoderna.

I La società trasparente medger Vattimo att det talas så mycket om det postmoderna att det är nästan oundvikligt att ta avstånd från begreppet, vilket han lika väl inte gör. Han tror att det postmoderna trots allt har en betydelse, nämligen i det faktum att det samhälle vi lever i är ett kommunikations- och massmediesamhälle. Vattimo identifierar det postmoderna även med det modernas slut. Den moderna tiden är den epok eller tidsperiod där det högsta värdet är att vara modern i motsats till reaktionär. Då historien under den moderna tiden uppfattades som en utvecklingsprocess, stod det som är nytt och mera "utvecklat" eller "avancerat" alltid närmare det slutliga målet.

Den moderna tiden kan i motsats till den postmoderna tiden karakteriseras av en tro på befrielseläror och emancipationsprojekt. Det moderna emancipationsprojektet är enligt Jürgen Habermas klarast manifesterat i upplysningens idé och projekt. Nationalismen - åtminstone den finska - kunde ses som ett uttryck för den moderna tidens emancipations- och upplysningsprojekt, men dess andliga rötter går snarare tillbaka till reformationen och protestantismen än till den filosofi som man brukar kalla upplysningsfilosofi. Å andra sidan har även upplysningsfilosofin rötter i reformationen. Idag är det dess värre inte många som tror på upplysningens befriande verkan.

Under upplysningstiden och hela den "moderna" tiden uppfattade man människans historia som ett framåtskridande. Förutsättningen för att man skall kunna se historien som ett framåtskridande är, enligt Vattimo, att historien uppfattas som ett enhetligt händelseförlopp och att det finns en bestämd historia (la storia). Här kommer kommunikations- och massmediesamhället in i bilden. Enligt Vattimo är uppkomsten av masskommunikationsmedel en viktig orsak till att historien inte längre kan uppfattas som enhetlig eller sammanhängande. Denna historiens kris innebär i sin tur en kris för framåtskridandets idé. Eftersom tron på framåtskridande är en central faktor i nya tidens ideologi, förorsakar masskommunikations- och massmediesemhället slutligen en kris för ideologin.

Vattimo poängterar att den ovannämnda historiens kris, den därav förorsakade krisen för tron på framåtskridande och det modernas slut inte i första hand har förorsakats av den förändring i det teoretiska tänkandet som kritiken mot 1800-talets historism har medfört. Vattimo har faktiskt själv förknippat det postmoderna även med ett ifrågasättande av historismen och metafysiken. Övergången till ett masskommunikationssamhälle är trots allt en viktigare faktorer i detta sammanhang.

För några årtionden sedan förutspåddes det att de nya medierna radio och TV skulle bidra till ett likriktande av samhället och främja ett totalitärt styre. Vattimo konstaterar att medierna i själva verket gett allehanda minoriteter och subkulturer möjlighet att framföra sina åsikter - speciellt i USA. Detta hänger samman bl.a. med en förökning av de centra som har makten och förmågan att samla och överföra information på basen av en enhetlig vision. Inte ens Silvio Berlusconis omstridda "monopol" på TV-kanaler i Vattimos hemland Italien torde ha en speciellt likriktande effekt vad världsbilden beträffar, fastän den har en stor - men knappast varaktig - inverkan på den politiska opinionen. De "enhetliga visionerna" som televisionen och andra massmedier förmedlar är inte sinsemellan sammanhängande och kan inte återföras på en mega-vision eller en universell historia. De elektroniska medierna har splittrat världsbilden istället för att likforma den.

Televisionens epok innebär ett slut på den gutenbergska epoken, som enligt Vattimo sammanfaller med den moderna epoken. Boktryckarkonsten och tidningspressen var en förutsättning för ett konstruerande och överförande av en global bild av mänskliga angelägenheter och för en modern upplevelse av att leva i en historia som har formats av en sammanhängande process av händelser. Det billiga nyhetsbladet var en förutsättning för den franska revolutionen, liksom det var för den politiska utvecklingen på många andra håll.

Enligt Vattimo var dagstidningen den sant moderna människans morgonbön. De nya massmedierna och speciellt televisionen har omöjliggjort den universella sammanhängande historien och därmed "upplöst" historien. Den "samtida" historien skiljer sig enligt Vattimo från den "moderna" historien bl.a. genom att alla händelser via televisionen förmedlas på ett "samtida" och "samtidigt" (eller "simultant") plan (piano della contemporaneità e della simultaneità) och därigenom ger en de-historialiserad eller "post-historisk" upplevelse av samtidighet. För övrigt sammanfaller den gutenbergska epoken även med den protestantiska epoken (åtminstone hittills). Enligt Topelius (som förutom historiker och sagofarbror även var redaktör på dagstidningen Helsingfors tidningar) var det en Guds skickelse att boktryckarkonsten hade blivit uppfunnen kort före Luther uppsade påven all lydnad, men reformationen hade knappast varit tänkbar utan Gutenbergs uppfinning.

Vattimos tolkning av televisionens epok och den "samtida" historien är en lek med (italienska) ord eller ett italienskt "språkspel", som inte direkt kan översättas till svenska. På italienska kallas nya tiden för età moderna och samtiden eller "den nyaste tiden" för età contemporano. Den italienska historieskrivningen delar ofta in historien i età antica, medioevo, età moderno och età contemporaneo ("samtida tidsåldern"), som på svenska närmast motsvaras av "nyaste tiden". Gränsen mellan den "moderna" och den "samtida" tidsåldern är flytande. Den "moderna" tiden kan fortsätta in i "samtiden", i "vår tid" eller i "nutiden", men vanligen går gränsen mellan "modern" och "samtida" i den (samtida) italienska historieskrivningen antingen vid franska revolutionen eller vid risorgimento och den italienska nationens eller statens födelse vid medlet av 1800-talet. En annan sak är att det moderna Italiens historia (storia del'Italia moderna) kan börja där den moderna världens historia (storia della mondo moderno) eller nya tidens världshistoria slutar.

Italienarna gör även skillnad mellan "modern" och "samtida" filosofi eller "tänkande" (pensiero). Vid Helsingfors Universitet står kursen "Moderna filosofiska riktningar", som på finska motsvaras av "Nykyajan filosofia", för "moderna filosofiska riktningar och idéströmmingar [idéströmningar] från slutet av 1800-talet fram till våra dagar". Enligt den samtida eller nutida italienska historieskrivningen börjar den "moderna" filosofin däremot med Descartes eller eventuellt med Bacon och slutar med Kant, Hegel eller Marx, medan den "samtida" filosofin börjar antingen med den romantiska filosofin eller med "kritiken mot idealismen" och "återvändandet till Kant". Det "moderna tänkandet" (pensiero moderno) kan även börja med Copernikus och Galilei, som bröt med den medeltida vetenskapen och kosmologin.

Då man på svenska ibland delar in tiden efter medeltiden i nya tiden (ungefär från år 1500 till omkring år 1800) och den nyaste tiden, hävdar man inte att den moderna tiden eller ens nya tiden nått sitt slut. Den nyaste tiden är ännu nyare och eventuellt ännu modernare än den ("egentliga") nya tiden, fastän den ibland tar slut där "nutiden" börjar. Den italienska historieskrivningen och det italienska språkbruket ger däremot anledning att tala om en historia och ett tänkande efter den moderna tiden, men denna "post-moderna" eller "samtida" historia och filosofi är inte identisk med den postmoderna. Den "moderna" (prepostmoderna) tiden har fortsatt ända in på 1900-talet. Däremot uppkommer eventuellt det postmoderna samhället vid övergången till televisionens epok, som även kan identifieras med samtidens och "samtidighetens" början och modernitetens slut.

Det modernas epok har kanske nått sitt slut i.o.m. att nyheter eller tidningar - i så väl ordets ursprungliga som dess nutida betydelse - inte längre är inne (vilket inte nödvändigtvis betyder att efterfrågan på nyheter och tidningar minskat). I samtiden förväntar sig informationskonsumenterna inte bara nyheter utan även samtidigheter, vilket televisionen och TV-nyheterna (telegiornale, television news) bättre än nyhetspressen eller dagstidningen (giornale, newspaper) kan erbjuda dem. Samtidigheter, i form av aktualiteter som "alla" för stunden talar om, kan även det tryckta ordet förmedla, men endast de elektroniska medierna kan förmedla händelser live. Televisionsnyheterna är även i sig direktsändningar, som TV-tittarna dessutom sinsemellan samtidigt tar del av.

"Den store ledaren" Kim Il Sungs död var en händelse i det ögonblick nyheten om hans död och de spektakulösa bilderna från Nordkorea förmedlades av TV och samtidigt kommenterades på G7 toppmötet i Neapel, som i sig var en massmediahändelse av mega-format. Synkroniseringen mellan Kims avsomnande och toppmötet (vars värd hette Berlusconi) stärkte de två händelsernas samtidighetsvärde ("nyhetsvärde"). Den store ledarens död ett dygn före nyheten om hans död lekte ut var i sig inte en (media)händelse. Inte heller kunde nyhetstidningarna (på våra längdgrader) förmedla nyheten om den nordkoreanska ledarens död, eftersom underrättelsen redan var gårdagsgammal då den trycktes på tidningspapper. (Istället koncentrerade man sig på att kommentera följderna av och reaktionen på hans död.) Den var dock inte den över ett dygn långa fördröjningen av nyhetens offentliggörande, utan det faktum att TV-nyheterna var ett halvt dygn tidigare ute, som gjorde underrättelsen gammal.

Idag är det direktsändningar eller live som är inne - även när det gäller politiska och militära händelser. Då tiden och historien enligt den samtida tidens tidsuppfattning inte längre är lineär eller sammanhängande, så som den var enligt den moderna tidens tidsuppfattning, är det nya, vare sig det gäller information, moden eller idéer, inte nödvändigtvis "inne" bara för att det är modernt. Det nya förlorar sin attraktion då det inte längre står i kontrast mot det föråldrade och omoderna. Å andra sidan behöver det gamla inte var "ute" eller out bara för att det är gammalt, såvida det synkar med det samtida. Således kunde man även på de finländska topplistorna våren 1994 finna medeltida gregoriansk musik framförd av genuina dominikanmunkar. Samma person eller varumärke kan även vara inne eller "samtida" upprepade gånger eller t.o.m. alltid (always) genom att ständigt synnas i massmedierna och närvara (vara officiella sponsorer) vid mediehändelser s.s. fotbolls VM, som direktsänds i TV och som förenar många miljoner åskådare i en gemensam samtidig upplevelse av samtidighet. I samtiden är det samtida det som tidigare kallades the real thing; någon ny generation (generation, tidsålder) som väljer enligt sin egen smak finns det däremot inte, trots att en undersökning som gjorts på 49 545 finländare och publicerades sommaren 1994 visat att 54,0% tycker mera om Pepsi.

I sin essay Postmodernità e fine della storia identifierar Vattimo det postmoderna med historiens slut. För Vattimo betyder historiens slut närmast historismens slut, men den kan även betyda de stora historiernas (eller berättelsernas) och de ideologiska konflikternas slut, s.s. Francis Fukuyama och redan ett halvt sekel före honom Alexandre Kojéve tolkat historiens slut. Efter historiens slut försiggår den ideologiska striden inte längre mellan grupper, som är anhängare av olika stora berättelser. Berättelserna fortsätter dock att tävla sinsemellan i den enskilda individens psyke. Jagets splittring, som i den postmoderna filosofin motsvaras av en upplösning, "dekonstruktion", "destrukturering" och destruktion av subjektet eller det medvetna jaget, men som inte nödvändigtvis är en följd av den postmoderna dekonstruerande filosofin, har möjliggjort en förflyttning av det ideologiska slagfältet till individens schizofrena inre.

De med varandra tävlande berättelserna och de därav bestämda personliga identiteterna utesluter inte nödvändigtvis varandra, utan kan kombineras med hjälp av en ny postmodern logik, eller brist på logik. I den ena stunden är "jag" finne, i den andra europé. Medan Nietzsche kunde konstatera att Gud var död och att det i hans samtid inte längre fanns någon gud, ideologi eller myt som kunde förena civilisationen, finns det idag för mångas del inte någon ideologi eller myt som kan förena eller "hela" den enskilda individen och ge henne en stabil identitet. Guds eller gudarnas död har i samtiden drabbat även individen.

Tack vare massmedierna kan vi betrakta historien (det förflutna) och samtiden ur ett flertal perspektiv och därmed kan vi inta en kritisk eller distanserad hållning till det nationella perspektivet och den tidigare rådande nationella konsensusen. Den information och det budskap som vi mottar begränsar sig inte längre till ett medium (t.ex. Tiedonantaja eller Helsingin Sanomat) eller ens till det statliga rundradiomonopolet. De nyheter som massmedierna förmedlar riktar sig till (ofta internationella) diffusa massor och inte till bestämda grupper s.s. "folket" (Kansan uutiset).

I massmediasamhället identifierar vi oss med människor från främmande länder och kulturer och samhällsklasser och tar (ofta utan att reflektera över det) del av deras perspektiv, fastän vi i idrottssammanhang liksom vid politiska val fortfarande ofta hejar på de våra och identifierar oss med den "egna" gruppen eller hemmalaget. (De europeiska idrottsmännen representerar fortfarande nationalstaterna, varför Europeiska unionen fått nöja sig med att framhäva sin image tillsammans med andra sponsorer och få den europeiska flaggan på nummerlappen och inte direkt på tävlingsdräkten. Så väl i sommarens Europa-cup i friidrott som i friidrotts-EM i Helsingfors var Europeiska unionen den mest synliga eller åtminstone mest kontroversiella sponsorn.)

Att avståndet från fotbollsklubbens popularitet till det politiska partiets understöd inte är stort i massmediesamhället visade Berlusconis framgångar i Italien våren 1994. Berlusconi, som förutom fotbollsklubben AC Milan äger bl.a. tre italienska televisionskanaler, organiserade på basen av AC Milans landsomfattande fanklubbsnät under loppet av några månader ett politiskt parti, Forza Italia (Heja Italien), som vann statsministerposten vid sitt första parlamentsval och fick (som regeringsparti!) 30% av rösterna i Europaparlamentsvalet ett halvt år efter partiets grundande. Berlusconi valdes för övrigt till statsminister samma dag som hans AC Milan vann den europeiska fotbollscuppen för klubblag (UEFA), som landet runt firades av sina fans, som tog del av segern. Finalmatchen sändes (naturligtvis live) i en av Berlusconis kanaler, medan sändningen på en annan av hans kanaler samtidigt avbröts för flera minuter för en direktsändning från det italienska parlamentet. Där hade de italienska parlamentsmedlemmarna, som av Berlusconi kallas för "blåskjortorna" efter det italienska fotbollslandslaget, just avgjort en omröstning till Berlusconis seger.

I samtiden gäller det att synka. Ideologin, samhällsklassen, fosterjorden (patria) och den egna nationens eller gruppens historia spelar en mindre betydelse för identiteten, medan olika identiteter lätt kombineras och avlöser varandra. Detta medför även följder för röstningsbeteendet och vem man hejar på i politiska val.

För att vara modern under den moderna tiden gällde det att anpassa sig till den nya tiden, d.v.s. modernisera sig (på finska uudenaikaista). I samtiden har utvecklingen och det ständigt nya blivit rutin. Modet växlar så snabbt att man inte längre kan fånga en ny tid. För att vara en trend måste man kanske vara på kommande, men man behöver inte representera någonting nytt. Det som hör till en ny tid är redan ute. Det nya eller moderna är i samtiden inte längre nödvändigtvis inne, men inte heller det som är inne är nödvändigtvis nytt, eftersom modets växlingar inte alltid följer en lineär tidsaxel. För att vara inne i samtiden räcker det alltså inte att modernisera sig, utan istället måste man synkronisera.

Även i det politiska spelet krävs det synkronisering. Det räcker inte med trogna fans och att vara tabelledare i gallupundersökningar, utan det gäller istället att ha en stigande kurva vid rätt tidpunkt (och beställa och publicera gallupundersökningarna så att kurvan visar en (uppåtgående) trend just inför finalen).

För att skapa ett samtidigt fenomen behövs det mera än en händelse. Den samtida och samtidiga händelsen måste väcka samtida eller samtidig respons, eller själv på sekunden respondera på en samtida mediehändelse. Detta fenomen kan man åstadkomma genom att på förhand planera händelser så att de synkroniserar med varandra. Produkter kan komma ut på marknaden samtidigt med en händelse (t.ex. en film eller ett idrotsspel), som de associeras med. Genom att konsumera samtida eller "samtidiga" varor kan man känna sig inne i samtidigheten - på den samtida spelplanen eller estraden.

Ett exempel på en perfekt synkronisering var Nokia Balalaika Show eller Leningrad Cowboys & Red Army Ensembles konsert i Berlin den 18. juni samtidigt med Frankrikes, Englands och Förenta staternas (men inte Rysslands) avskedsparad. Lenigrad Cowboys' parodi på så väl kommunismen som rockmusiken med dess symboler stärkte ytterligare upplevelsen av postmodernitet. Konserten inleddes dock varken med kosackmusik eller rock'n roll, utan med EU:s officiella nationalsång, Beethovens nionde "An die Freude". I samband med Berlinkonserten, som gjorde reklam för förening av folk (Connecting People) genom good connections och Nokia Mobile Phones, kunde man köpa Nokias röda mobiltelefoner med Leningrad Cowboys & Red Army Ensembles emblem. Framgången för Nokias mobiltelefoner lär inte minst bero på att man inte (så som andra gör) marknadsför dem som den nyaste högteknologiska modellen (i svart färg), utan istället som en "mjuk" färggrann konsumtionsvara.

Den typiska individen i det postmoderna kommunikationssamhället är en nihilistisk konsument. Kampen mellan de stora berättelserna, som tidigare företräddes av kyrkor och samhällsklasser, har banaliserats till en tävling mellan konsumtionsvaror. Där en gång religionerna och ideologierna stred om herraväldet över Europa tävlar idag varumärken om makten över den enskilda konsumentens själ - och pengar. För den osäkra väljaren skiljer sig valet mellan JA (KYLLÄ) och NEJ i folkomröstningen om medlemskap i Europeiska unionen inte nödvändigtvis så mycket från valet mellan olika varumärken eller fotbollsklubbar. I båda fallen handlar det om mode och bilder eller image, om in och out, samt om myter som lätt ersätter varandra. Åtminstone vad imagen beträffar förefaller JA EU ha en mera attraktiv och förtroendeingivande bild än NEJ-rörelsen, som ger bilden av sig att vara en ohelig allians av alternativrörelser, bittra bönder, stalinister och frikyrkliga.

Historien och framtiden spelar i samtiden en mindre betydelse. Lika väl behöver vi fortfarande historia eller åtminstone historier och historiska galjonsfigurer. Historiens - eller de historiska monumentens och relikernas - betydelse torde även initiativtagarna till sommarens Chydenius-seminarium ha varit medvetna om. Anders Chydenius' historiska betydelse ligger mindre i den roll han spelade i sin egen tid än i möjligheten att i vår tid lyfta fram honom som en euro-storman, som med tanke på böndernas eller "folkets" bästa förespråkade frihandel eller åtminstone en liberalisering av handeln. Dessutom har finländarna redan blivit bekanta med Chydenius via 1000-markssedeln. De traditionella stormännen Agricola, Runeberg, Snellman, Lönnroot och Topelius är allt för svåra för att inte säga omöjliga att göra till representanter för integrationsideologin.

Chydenius-seminariet var dock inte ämnat att bidra till en ny eller djupare förståelse av historien. Det samtida massmediesamhället är ett post-historiskt samhälle, där en sammanhängande uppfattning av historien inte längre är möjlig. Seminariets betydelse låg främst där i att det var en mediehändelse, vilket framför allt Jaques Delors' deltagande gjorde den till.

Den gångna sommaren var i sin helhet mediehändelserik: ishockey-VM, världscupen i fotboll, friidrotts-EM, Nokia Balalaika Schow, Cydenius-seminariet, bilderna från Nordkorea efter Kim Il Sungs död, G7-toppmötet i Neapel. Några händelser som går till historien inträffade dock inte. Den sammanhängande historien är redan slut och här slutar även min osammanhängande historia om den gångna sommaren. Slut.


Texten har publicerats i Finsk Tidskrift H. 8 1994. Artikeln är ursprungligen en seminarieuppsats, höstens första efter det långa "sommarlovet". Den ursprungliga titeln är "Vad jag gjorde på mitt sommarlov".

W